Rädsla

Jag kom på mig själv tänkandes idag. Vad skulle vara det absolut värsta som någonsin skulle kunna inträffa? Jag var inte riktigt säker på mitt svar, men snart rös jag så att jag varken visste ut eller in. Det hade uppenbarats för mig. Mitt undermedvetna hade talat. Jag var rädd för att bli den där ensamstående mamman som har två snoriga ungar som hon får ta hand om själv medan hennes man arbetar för att få mat på bordet. Jag är rädd för att bli en stämpel som en man kan ta för givet och där han kan säga vad han vill och jag enbart lyder och gör som han säger. Det kvittar om han är stenrik och ger mig pengar som jag kan spendera på det jag behagar. Men så länge som ett äktenskap är byggt på dessa ideal vill jag inte vara en del av det. Jag lever hellre ensam med min katt än ihop med en knäppgök som tror att han kan dalta med mig. Nej, ibland måste man säga ifrån. Fräs lite och älska sedan. Vettiga pojkvänner är det bästa som man kan få i livet. Men granska dem efter hur de beter sig, innan det är för sent. Bevara mig väl. Ni vill väl ändå ha ett liv där ni själva har något att säga till om!?

Må hjärnan vara med er och med mig. Akta er för djävulen, varelsen finns i krokarna!