Love, trust & understanding

Ibland mår man bara inte bra. Man stänger in sig i sitt lilla skal och hoppas att någon där ute ser en. Hur kommer det sig att livet ser så annorlunda ut för människor?

Det känns som om man varit instängd tillräckligt länge nu. Viljan av att få komma fram är stark. Man vill må bra och känna sig OK med sig själv och sin kropp. Så är inte fallet nu. Vad fattas? Varför mår man dåligt? Eller mår man bra? Men hur kommer det sig då att man fortfarande vill gå och gömma mig och hoppas på att ingen hittar en? Egentligen vill man att någon ska hitta en. Man vill bli omhändertagen av sin älskade!

Orkar inte studera. Man skiter i att äta. Orkar inte konfrontera människor. Håll med alla, nicka på huvudet och gå sedan därifrån.
Är vädret en bidragande faktor till detta beteende? Är jag inte tillfredställd med mitt liv? Vill jag göra något annat? Vad vill jag göra? Gör jag det rätta nu? Vad vill jag bli? Många frågor blir en stor undran, ett stort frågetecken i ens liv.

Egentligen mår jag bra. Men det kanske inte syns? Eller är det tvärtom? Hur ska man veta? Man ska veta så mycket i dagens samhälle och tillslut glömmer man själv bort hur man själv mår. Hur mår jag? Hur mår du? Vad är sant och vad är falskt? Ligger det i det medvetna eller är det de undermedvetna som spökar i garderoben?

Jag vet hur jag mår fysiskt, vad jag känner och hur glad jag är över att se just en person le. Men psykiskt vet jag inte. Skolan går bra, ja. Skolan är jobbig, ja. Skolan tar mycket energi, ja. Lugn, det ordnar sig. Det är inte långt kvar nu. Solen har visat sig. Håll ut. Sommaren är här snart, förhoppningsvis. Jag orkar snart inte vandra i den svarta dimman längre. Den är tjock och mycket vilseledande. Jag vill se ljus, precis så som jag idag ser kärleken. Min och din kärlek. Du är fantastisk.

Allt jag behöver och lever för finns här mitt framför mig!